Direktlänk till inlägg 29 september 2009
Det blev en låååång dag i stallet. Körde direkt dit efter jobbet och hann precis byta om innan Hovis kom körandes på gårdsplanen!
Perfekt, jag gick och hämtade Latinen medans han kånkade in alla prylar.
Jag är glad att jag inte är hovslagare, visst hade det varit superskoj att få umgås med hästar hela dagen. Men tänk va slitigt det är att asa runt på världens tyngsta järnklump och sen stå och hålla upp tunga ben!
Latin är väl inte Bengts värsta "patient" men han gör inte mycket för att hjälpa till.
Han får ha nackmagneten när han skos och den har faktiskt hjälpt till att få Latin ännu mera avslappnad och tung i benen, hi hi. Nä det var inte det jag tänkte på även om det stämmer till viss del.
Nä, sen Latin fick Erlichias har han varit väldigt ljudkänslig. Det visar han väldigt tydligt när Bengt formar skorna på städet, då blir Latin jätte arg! Han slickar öronen bakåt och ser ut som han kan huggas när som. Så fort Bengt slutar att banka, kommer öronen fram och han är glad igen. Nackmagneten har fått honom lugnare med ljudet. Idag la han bara öronen bakåt, såg inte alls ut som en eldsprutande drake längre!
Jag frågade Hovis var han tyckte om böjligheten i Latins ben och om han var bättre/sämre än sist.
Han var stel men inte så stel som han var för 2 gånger sen.
jag berättade att jag tycker Latin känns öm och stel i benen. Nästan som om han hade ont i hovarna.
Bengt var nästan säker på att det var pälssättningen som gjorde honom sån.
Han hade skott många hästar som kändes likadana nu.
Jag frågade även om "svullnaden" på framsidan av vänster ben. Han trodde att han hade slagit i där och det var lite galligt. Ingen fara på taket då han varken ömmar eller är varm.
När skorna var på plats skyndade jag mig att klä på Tiin för en tur i skogen.
Även om det var ljust så tog jag reflexer och pannlampa för säkerhets skull, det mörknar fort.
Sen gav vi oss iväg mot Färskesjön.
Skrittade en bit och korsade Torhamnsvägen 2 gånger. Först över och sen tillbaka
Började trava på långa tyglar och sittanders tungt på mina sittben (läs: hållandes krampaktigt i handtaget för att inte skumpa av)
Det är ett mycket märkligt fenomen.
När han går där utan någon form alls på långa tyglar och han får sätta fötterna vart han vill och i vilket tempo som han tycker passar bäst, så är han helt taktmässig, han parerar varenda liten sten och tuggar på bettet.
Plockar jag upp tyglarna tappar han framåtbjudningen och han lägger sig i handen plus att hela han stelnar till.
Vad gör jag för fel?
Travade längst stigen som är som en hinderbana på Boda Borg. Det går upp och det svänger höger sen ner och vänster plus att det är stenar i olika storlekar utspridda lite här och där.
Han klev på och ändrade inte på något trots att jag ibland fick lägga mig över halsen för att ducka för grenar.
Duktig var han
Sen kom vi ut på Färskesjövägen, asfalt. Skrittade där en bit och kom sen in på grusvägen mot Medelhavet.
Där tänkte jag galoppera. Uj uj uj, vilken träbock jag plötsligt satt på!!!
Han kunde knappt galoppera. Han sa mina ben är av betong och jag kan omöjligt båda galoppera OCH gå i form på samma gång ( han snackade något om karlar men jag lyssnade inte så mycket)
Fick tala om för Herr Latin att ta stöd på bettet INTE betyder att man ska bära upp 600 kg häst i tyglarna.
För att lösa vår konflikt fick jag bryta en liten ynklig pinne och peta två gånger på rumpan.
Då plötsligt var det inga som helst problem att fatta samlad galopp från skritt och sen fortsätta utan att Latin la hela sin tyngd i mina händer.
Galoppen var varken specielt fin eller bekväm men det var åtminstone galopp hela vägen fram till vattnet.
Vi klev ner i vattnet och doppade tassarna. Latin tyckte att det var lite läsigt. Jag tror att han är en precis lika stor badkruka som hans matte.
Efter fotbadet fortsatte vi in i skogen. Passerade en traktor och såg en halv åker vara nyligen uppbökad av våra kompisar, vildsvinen! Ställning, ställning å ställning... och till slut fick jag igenom den!
Galopperade vägen tillbaka mot vattnet. Höger galopp var riktigt fin. Vänster gick på tvären och kändes lite halvdan.
Försökte tänka öppna då rumpan ramlade in i vänster galoppen.
Red lite skänkelvikning efter galoppen och då var det som om någon hade bytt min pigga Pojk mot en ovillig brun ridskolehäst. Han tappade all framåtbjudning. Jag fick skojja igång honom, men jag misstänker att det bara var jag som tyckte det var skoj
Travade sista biten hem och var noga med att ha en lätt häst med en tydlig takt. För att hjälpa honom med det red jag lätt och smackade lite då och då i takt med traven.
Konstigt nog så var han inte ens svettig när vi var tillbaka i stallet.
Var det SÅ kallt ikväll??