Direktlänk till inlägg 16 juni 2013
Ja gott folk. Det är med en viss sorg jag skriver att årets CR-kurser är över för mig
Nästa kurs är i Augusti och då är jag på tok för rund för att svikta.
Som tur var gav denna sista kurs så otroligt mycket så jag hoppas jag kan leva på det tills nästa år.
Sista passet red jag på finaste Angelo, den guldgula haflingerpojken!
Han som alla andra sprang in i släpet (alla måste gilla Bojsläpen)
Vi slapp undan regnet och eftersom jag inte ridit honom på länge så satt jag upp för att känna lite på honom.
Han var lika fantastisk och rolig som sist.
MEN helt plötsligt kom alla mina gamla olater fram
När han satte upp huvudet så började jag ratta och trixa med händerna. Jag spände rumpa och lår å förmodligen andades jag inte ens. Blicken var nere i manen och inte alls där den skulle vara.
Oj oj oj, Angelo visade verkligen när jag gjorde fel!!
Kolla bara:
Ja, ni ser ju själva! Jag trycker ner handen i hopp om att han ska komma till arbete.
Jo men visst, det är ju precis så man gör! *NOT*
Sara fick mig att göra halt. gå igenom min kropp och hitta alla fel jag envisades göra.
Direkt mjukade han...
Så fick jag fortsätta och vara SUPERnoga med att inte ratta med händerna,
Jag fick verkligen anstränga mig för att inte flippa och hamna i de där gamla olaterna igen.
Sen tog ju den gule sin chans och trots att jag sen hade kontroll på kroppen och var avslappnad så satte han upp sitt huvud. Jag fick då order om att bara fortsätta utan att göra något, bli passiv i handen och vänta.
Inga mer låga händer. Jag håller min position i alla övergångar, vägar och skolor.
Då hände det som jag ville uppnå på typ 1 sekund (vadå otålig ryttare)
Så lätt det är när man bara gör rätt, men va svårt det är att bara göra rätt
Sara var verkligen på mig idag (med all rätt) och till synes så gav det resultat.
Så ännu en inspirerande och lärorik kurs är till enda.
Nästa gång kommer jag sitta bänkad med kameran och fota mina kurskamrater och deras fina hästar.
När bil och släp ändå var ihopkopplade passade jag på att lastträna Walle igen.
Han var nästan lika stimmig som sist, om än lite värre, Det blåste ganska mycket och ALLT var så där farligt igen, Men han klev på lika lätt som förra gången och ut igen lika snabbt. Vi höll på så ett bra tag och till slut stod han inne med alla fyra benen och åt ur krubban, Han stannade inte många minuter men så fort han backat ut, gick han in igen. Fortsätter vi så här ett par gånger till så stannar han nog kvar där inne lite längre.
Jag hade mellanväggen lite mer mot mitten denna gången så jag kunde gå på andra sidan emellanåt.
Han gick lika snällt in även om jag inte gick före utaa gick brevid.