Direktlänk till inlägg 11 april 2014
Det är väl ingen som undgått att märka att jag blivit en riktig fegis sen jag fick lille Sid.
Nervös och stirrig är mitt nya jag!
Hur medveten jag än är så är det helt omöjligt att styra över detta nya beteende.
MEN det blir bättre, lite bättre för varje "farlig" sak jag övervinner.
Igår hade jag en tanke, en liten fundering på om jag skulle ta och sitta upp på Walle.
Detta var på morgonen, strax efter frukost.
Det räckte med tanken, sen var det kört.
Jag fick gå på dass och ja ni vet... fick svaga knän, hjärtklappning och svårt att ta djupa andetag.
Löjligt va?
Körde Theo til dagis och sen hem för att koppla släpet.
Sandra kom och jag berättade om min "åkomma" och sa även att det inte är någon idé att jag sitter på honom före 3 årstestet för jag kommer bara skrämma livet ur honom och förstöra en massa.
Å eftersom jag knappt kunde ta hand om mig själv så tog Sandra hand om lastningen.
Jag petade lite där bak och stängde sen efter den grå.
Vi körde hela vägen ner till banan, en kilometer bort.
Han skötte sig bra och gick lugnt ut.
Sandra började med att leda honom runt ett par varv.
Sen satt hon upp, helt själv. Jag stod inte ens där utan en bit bort.
Å så satte de igång.
Efter en stund fick vi publik men det var inget som störde ekipaget.
Över lag var han mer framåt. Tjurade någon gång mot spöet men så hakade det där högra bakbenet lite också.
Så som bilderna i gårdagens inlägg visar så gick han i en bra form med lätta steg.
Han är lugn och stabil å knappt ens jag kan tro att han inte är tre än.
När Sandra var nöjd bad hon mig komma in på banan å så såg hon så där lurig ut.
Å så sa hon att det var dags.
Jag skulle upp!!
Å visst ville jag å inte kunde jag säga nej.
Det bästa av allt var att jag inte ens hann bli nervös.
Fick låna väst och hjälm av Sandra som naturligtvis var snäll och höll i fegsnöret.
Å så satt jag upp, i mysbyxor, å det var helt fantastiskt!!!
Han kändes lite vinglig men väldigt mjuk och fin i munnen.
Svarade direkt på skänklarna och svängde utan problem.
När jag kunde slappna av så längde han steget och kändes superdupertoppen fin!!
Efter 2-3 varv avslutade jag provritten med det största smilet i södra sverige.
Vilken upplevelse!!
Liten har blivit stor.
Fölet har blivit ridhäst!
Ett stort tack till bästa Sandra som lurade upp mig i sadeln!!
ps. I morgon är det CR-kurs