Direktlänk till inlägg 26 juli 2014
Enligt almanackan så var det dags för unghästavmaskning spruta nr 2
När Walle fick första omgången så rörde han knappt ett öra.
Nu när han fick syn på vad jag hade i handen så tog han för givet att jag tänkte mörda honom eller ge honom något vedervärdigt.
Jag kom inte i närheten av hans mun, han blir ju som en giraff när han sätter upp huvudet.
Först blev jag arg och tänkte att jag bråttar ner honom och pressar in sörjan i munnen (värmen och tokbusiga barn gör att tålamodet är minimalt framåt kvällen) Sen tog jag ett djupt andetag och tänkte till lite innan jag gjorde något mer. Han ska förmodligen avmaskas fler gånger i livet och då är det lika bra att lära honom att det varken är farligt eller smakar pekka!
Jag tog grimmskaftet och trädde det genom bindringen. Sen fick han stå där "med spänn" medans jag tog sprutan och gnuggade den i pälsen på bogen, halsen och i huvudet.
Han gillade det inte men gjorde inget.
Till slut slappnade han av, sänkte huvudet och det blev slack på grimmskaftet.
Han fick beröm och sen tog jag höger hand om mulen och vänster hand öppnade mungipan. Det gick bra och jag kunde ge honom det han skulle ha.
Efteråt såg han lugn ut och inte särskilt berörd av behandligen. Det hade han säkerligen inte gjort om jag följt plan A
Han är en liten åsna den där Waldemar.
Man måste alltid vara steget före och snabbt komma på en lösning på hans påhittiga bravader.
I torsdags, typ den varmaste dagen på hela veckan, kom Sandra förbi efter jobbet för en tur i skogen.
Jag ville känna på Latin lite mer och de andra två behövde hitta varandra igen.
Vi red ut, indränkta i flugmedel, och båda pojkarna traskade på med raska steg.
De hade tillbringat hela den varma dagen på logen och på så sätt sparat en massa energi.
Som vanligt skrittade och galopperade vi mest.
Mötte en familj med tre hundar, Walle ville hänga med dem istället för Latin, ha ha
När vi kommit längst upp på rundan (rent geografiskt) så var den bommen låst. Vi kunde inte ta oss igenom utan fick istället vända och rida samma väg tillbaka.
Så även om rundan blev längre än vad vi hade planerat var det inga trötta hästar, nä de var knappt svettiga!
Walle verkar trivas med sitt nya bett och den nya hoppsadeln.
Sandra satt bättre i den även om den fortfarande är väldigt "ny hal" liksom.
Förresten... har jag visat er detta ursöta ekipage?
Theo och hans ponny! Lika stolta båda två