Man kan rida på olika sätt.

Det finns ryttare som är tuffa och det finns ryttare som nästan låter hästen bestämma vad de ska göra.

En del har mjuka hjälper medans andra är hårda och statiska i sina rörelser.

Jag har i många år varit den där starka ryttaren som med ren muskelkraft fått fart på den segaste hästen.

Så här i efterhand förstår jag att jag som ryttare har varit väldigt dominant.

Det är ju så med gamla ovanor, de har väldigt lätt att komma tillbaka om man inte hela tiden är medvetna om de och jobbar för att få bort de.

Sen jag började rida Centrerad Ridning istället för den klassiska dressyren så har jag blivit mer och mer medveten om min klumpighet och lyckades faktiskt få bukt med det mesta som felade.

Men så hände det något med min kropp. Ut kom en söt liten bäbis och sen var inget sig likt.

Varken kropp eller huvud.

Eftersom jag mer eller mindre varit skitskraj under en längre tiden så har den där fingertoppskänslan försvinnit och jag har gått på autopilot. Ridningen har blivit mekansik istället för rida med känsla.

Som tur är så har jag nästan lyckats jobba bort rädslan och nervositeten och min fina ridning börjar komma tillbaka. Framför allt märks det på min fina häst men även på mig. Jag kan numera tänka igen och vet hur jag ska rida även om det inte helt funkar än.

I helgen var det årets sista CR-kurs.
Latin fick stå över även denna gången så Walle fick gå två pass.

Jag var inte nervös eller stimmig. Jag var förväntansfull.

Körde ner till ridbanan och han var så cool som bara han kan vara!
Gick runt lite på banan innan jag satt upp och sen började försvarstalet.

Jag har nämligen en liten egenhet att vara skeptisk mot allt och alla och självklart har jag rätt i allt och gör allting rätt. Det går knappt att ändra på mig om man inte lyckas överbevisa mig direkt.

Nä, riktigt så illa är det inte men jag skyller på en hel del saker....

Tex att jag MÅSTE dra 10 gånger i innertygeln på en volt och jag MÅSTE knacka med innerskänkeln i vart tredje steg. Det konstiga var att när jag INTE drog i tygeln eller skänklade så gick Walle mycket bätte. Han fick ett annat flyt i skritten och hörnpasseringarna blev helt plötsligt mer balanserade.

Jag har skrivit om hans form i tidigare inlägg, att han har lätt att vara hög i formen och ibland tippar nosen in.
Sara förklarade vikten av att han måste stärka sin överlinje och bärighet innan han kan gå korrekt i den formen.

Därför jobbade vi på framåtbjudningen och rörelsen i rygg och manke.

Så himla intressant att känna skillnaden när jag lättade från ryggen, gav utrymme för yttersidan och var stilla i innerhanden i en hörnpassering.

Lite blandade bilder

Walle var lugn men framåt, han var avslappnad men focuserad.
Han lyssnade på mig trots att han var uppmärksam på allt runt honom.

Det kom många frust och jag kände mig väldigt trygg på hans rygg.

Söndagens pass fortsatte på samma tema.

Allt det där jag fick traggla under gårdagen verkade ha försvunnit under natten och jag kunde äntligen börja rida med en känsla istället för att agera som en mekanisk tjur.

Min innerhand skötte sig. Mina hälar var nästan där de skulle under hela passet och min häst?

Ja han fick självklart en guldstjärna!   

Så nu är det dags att på riktigt börja rida och tänka framåt.

Våga låta honom röra sig och få fram de där fina gångarterna som han faktiskt har.

Han är en positiv och känslig häst och jag vill för allt i hela världen inte förstöra det på något vis.

Nu gräver jag ner katastrof-tänket och tar fram glädjen och nyfikenheten i ridningen istället   

Han är verkligen min drömhäst   

Å då menar jag inte den röda väderkvarnen utan den grå hästen som går utanför