Direktlänk till inlägg 5 oktober 2016
Igår tänkte jag rida en sväng på Frami men jag hann inte ut innan det var mörkt så jag planerade istället en ritt ikväll. Walle är ju borträknad så länge knäet är svullet.
MEN vädret hade andra planer. Det blåste STORM när jag körde hem från jobbet.
En sak som alltid varit lätt för mig tidigare men helt omöjligt de senaste åren är att gå på magkänslan och inte alls göra som man planerat.
Det kändes inte alls lämpligt att ge sig ut i skogen när träden svajande fram å tillbaka.
Jag tog visserligen på mig ridkläderna men så fort jag klev ut bestämde jag mig för att gå en sväng med Walle istället.
Repgrimma på å så gick vi. Han var lite laddad och hoppade till för minsta lilla grej. Jag försökte bara vara lugn, jag sjöng en del. Vi stannade och lyssnade på skogen. Backade och kelade lite. Någon gång tog han ett jätteskutt rätt upp i luften. Men han rusade inte iväg, det kändes aldrig okontrollerat.
Mörkret kom snabbt och vi gick in i hagen igen. De små kom fram och Walle tjurade. Han la öronen bakåt och lyfte ett bakben. Jag sa till honom att bara vara still. Jojje kom fram å kelade å Walle blev sur IGEN!
Å så höll vi på en stund. Frami höll sig bakom Walle.
Trots att vinden tog i och Walle helst ville rusa iväg så lyssnade han och sänkte huvudet. Sen började han gäspa och så himla lugn ut med tanke på vädret.
Då gick jag in en bit i hagen med Walle på släp, fortfarande i grimman. Jojje hängde med och var väldigt gosig.
Walle försökte tjura men jag sa till honom och till slut stod han och vilade med stängda ögon. Frami stod bakom honom och han gäspade också! Intressant!!
Vi stod nog där tillsammans alla fyra i 20-30 minuter.
Sen släppte jag Walle och de fick sitt kraftfoder på logen.
Kastade ner hö och hämtade bomull för att linda benet.
Till min stora förvåning stod Walle och Frami och åt från samma höhög.
Jag behövde inte ens hålla fast honom.
Han stod som ett ljus!
Tror det är viktigt att inte snöa in på att man MÅSTE rida.
Ibland kan man bara vara tillsammans ❤