Direktlänk till inlägg 3 februari 2009
Samma kalla väder, samma mörker men en annan dag....
Klär man bara på sig tillräckligt så överlever man det mesta.
Idag fick jag och Latin sällskap av Ture och medföljande matte. Det var mjukare i marken än igår så vi chansade på att det gick att rida på banan.
Istället för att fila runt i skritt för att värma upp så skrittade vi ut en sväng. Hästarna kom igång och blev varma men jag höll på att frysa ihjäl. Då hade jag för lite kläder. Händerna var isbitar trots de varma fleecevantarna.
Latin blev lite sur när jag istället för att hoppa av red upp på banan. Han ansåg att hans motíonsrunda var slut i och med att vi var hemma igen. Men så var inte fallet. Jag försökte korta upp tyglarna men de stela isfingrarna var inte så sammarbetsvilliga. Ville värma dom men det hjälpte knappt. Försökte få ihop honom någolunda men han började tjafsa i munnen och drog i mig. Jag kunde knappt hålla emot och det märkte han. Värmen började komma tillbaka i fingrarna när jag hade travat lite men Latin stretade mer och mer. Till slut gick han inte fram alls. Han ville INTE trava på korta tyglar. Han STANNADE till och med när jag skänklade.... *suck*
Varför detta tjafs? Jag försökte med öppna. Sen lite skänkelvikning och det blev bättre men långt ifrån bra. Han gick emot skänklarna och började skutta. Lättade fram och gjorde lite skrämselförsök. Det biter dock inte på mig, men visst är det lite obehagligt!
Jag grälade på honom och tålamodet hade tagit slut för länge sen men jag tänkte inte ge mig. Jag VÄGRADE lätta på handen, det som han ville mest på hela jorden. Vem är mest envis? Släpper jag nu så blir det värre sen... Men så kom ett och två steg... lite tjabb igen men så ett steg till och sen rullade det på. Jag fick passa honom och han fick ett par återfall men efter lite mer än 1 timma började han gå bra. Jag flåsade som en flodhäst och var helt slut i mage och ben. (är verkligen i toppform)
De sista sittande minuterna var helt ok. Jag satt bra (skumpade knappt alls) och han gick fram med en mjuk mun och lyssnade på sin ettriga ryttare.
Kan han inte bara försöka göra rätt direkt...det vore ju så enkelt för oss alla.
Ja det var inte första gången vi bråkade och förmodligen inte den sista men än så länge håller vi ihop och kämpar på, det är huvudsaken. Man får aldrig ge upp!
När allting bara blir fel...
Fundersam ryttare
-"Hur löser jag det här?"
-"Dum matte, hon fattar ingenting!"
-"ska vi inte försöka lite till?"
-"ok, jag ger mig men då ska jag minsan ha en extra morot ikväll!"
(bilderna är från ett annat tillfälle, inte ikväll)
Slutet gott även denna dag.... men det var en tuff och brokig väg dit!
Sov gott (tänk på skönhetsömnen)