Direktlänk till inlägg 11 november 2009
Dagens ridpass kan delas in i fyra delar.
Den första kvarten (skrittade bara) gick kanonbra. Han var framåt och väldigt fin i munnen. Lyssnade bra på mina hjälper och var arbetsvillig. Jag satt och log och var så nöjd med min nya lätta häst. Han var lätt att ställa och böja åt alla håll och kanter. Inget motstånd någonstans... Här skulle jag ha nöjt mig och skrittat ner från ridbanan.
Den andra kvarten flöt inte lika smärtfritt. Jag började trava och fick bra håll på yttersidan. Mina händer hade frysit till is så det var lite jobbigt att hålla i tyglarna. Precis som i måndags hade jag väldigt svårt att få fram honom när han travade. Det går liksom in slowmotion och han drar mig framåt för att jag ska komma ur balans och lätta ur sadeln. Ställde igenom honom ordentligt och han skuttade ett par gånger när jag kom åt honom på riktigt. Började galoppera tidigt eftersom traven kändes seg och jag inte lyckades lösa problemet. Bra galopp, lite raka ben bara. Fick inte riktigt honom att sätta sig och böja i haserna.
Till hjälp la jag spöet på ytterbog och petade lite för att få in den bogen och korta yttersidan. Han frustade och galopperade på bra framåt. Bra tänkte jag och började samla galoppen lite. Det ville inte Latin som började gå på tvären i stället. Å så kom det ett par skutt...
Det kändes som han visade sitt missnöje över att jag faktiskt lyckades knyckla ihop honom och formen började bli fin fin. Vi verkar inte ha samma åsikt om det här med att gå i form och bära sig själv.
Tredje kvarten av ridpasset gick riktigt illa!!
Jag började bli desperat över att traven inte fungerade plus att han hade pressat fram sadeln att jag nästan satt på halsen. Spöet gjorde minsann ingen nytta alls, det lät bara men han kände inget!
Jag gjorde halt. Tog av ländtäcket och flyttade bak sadeln. Sen satt jag upp och Mr Tiin bler dö-sur. Nu kom jag åt honom än mer när spöet kunde uppmana bakbenen att böjra trampa under sig ännu mer... När han stannade och tjurade, petade jag med spöet precis bakom skänkeln. Det gick en tre-fyra gånger, sen ansåg Latin att det räckte.
Han började skutta å hoppa och skutta... som en kanin eller nått!!! Jag höll mig lugn och förskte sitta kvar, i min enfald trodde jag att allt bara skulle gå bättre om jag tog bort stiglädrerna.
Ju mer jag sa till honom, ju mer skuttade han. Det började likna riktigta stegringar och mitt tålamod började tryta.
Morrade lite på honom och försökte komma på en lösning. ALLT jag hade gjort hittills fungerade inte alls.
Då gav jag långa tyglar och höll mig ner i sadeln med tant-handtaget.
DET hjälpte!!
Sista kvarten på passet var helt ok. Så länge jag satt tungt i sadeln så gick han. Började plocka upp tyglarna och samla formen lite. Väntade på ett jätteskutt men inte då. Han gick så bra, lite lägre i form än vad jag hade önskat men men... han skuttade inte i alla fall.
Så frågan är ju då.... Blir han arg för att jag gör rätt eller blir han arg för att jag INTE kan!!
Känner att mina hjälper blir för starka och jag blir för hårdhänt och "yvig i mina rörelser.
Ibland gör jag FÖR mycket å ibland ingenting... har svårt med tajmingen..
Halvbra musik blir ju inte bättre för att man har på högsta volymen... men hur "sänker" jag mig??