Direktlänk till inlägg 6 juni 2010
Å nu lite allvar....
Gårdagens träning gav mig en riktig aha-upplevelse. Synd bara att jag inte fick den redan för 10 år sen.
När jag hade värmt upp, var både jag och Latin genomsvettigt i det varma ridhuset. Han kändes mycket bättre än i torsdags men det var mycket motstånd och han var tung att ratta omkring.
Jag började träningen med att berätta hur det gått på Öland (54 % dög inte ) och hur hemskt allt hade känts i torsdags.
Vi var båda eniga om att vi måste få ordning på traven. Galoppen har kommit så pass långt så den "kan vi leva med" ett tag.
Jag kortade upp tyglarna och kom fram i trav. Hann bara trava ett halvt varv innan Helena stoppade mig och sa att jag drog för mycket i tyglarna, jag kom inte ner i sadeln och jag spände mig ÖVERALLT!!
Alla rörelser och hjälper var hårda och mekaniska, ingen känsla eller tajming.
Vi fick göra halt och lägga upp stigbyglarna. Sen började det...
Jag fick inte hålla i mig i tyglarna, jag skulle ta ner axlarna och lyfta knäna för att komma ner och känna sittbenen.
Ja, det var det jag gjorde hela träningen för det ville liksom inte fastna i mig. Minst lilla skänkelrörelse gjorde att jag spände axlarna eller rörde på armarna. Jag kunde inte dela mina rörelser och ta en sak i sänder.
När jag väl började slappna av, komma ner i sadeln och inte höll i mig i tyglarna, ja då blev Latin helt plötsligt en pigg och framför allt, en smidig häst. Han började röra ryggen och bogarna på ett mycket friare sätt.
Jag kunde sitta och prata utan bekymmer, inga spänningar (inte på fel ställe i alla fall) Andas gjorde jag och Latin gick som den kung!!
Vi fick pausa och smälta in innan vi tog ett sista ryck.
Då skulle jag samla honom men INTE som jag gärna gör, genom tygeln.
Nej, nu fick jag inte dra i munnen, utan samma mjuka fina kontakt med bettet som jag hade haft den senaste halvtimman.
Galopperade på en volt och dra på trissor, han spårade!!! Ingen vänster-rumpa som ramlade in. inget huvud på sne... bara en bärig och trevlig galopp.
Minskade volten och jag kunde helt plötsligt korta tyglarna för dom började bli långa. Han kortade sig FRIVILLIGT!!! Jag trodde inte det var sant!!
Jag fick nästan nypa mig i armen för att fatta det.
Hela tiden fick Helena tjata på mig att böja i knäna, sjunka ihop (göra sig liten i överkroppen) och ta ner axlarna. Just det där med att sjunka ihop fungerade mycket bättre än om någon säger = sträck på dig!
Jag blev rak och istället för att känna krampen i ländryggen så började magen få jobba istället, det kan ju inte vara fel va
Jag red hela träningen utan stigbyglar och de sista serpentinerna jag gjorde var enastående. Nje, inte att jag red om 9o mässigt utan mer att han var så framför skänkel, bärig och enormt känslig att jag fick hålla tungan rätt i mun och koncentrera mig. Å han som normalt sett är dunderseg att svänga...
Tänk va så lite kan göra så mycket.
Det blev en lektion i avslappning och sitsträning och det var en nödvändig lektion för om jag inte kan sitta som jag ska... ja då fungerar ju ingenting annat heller, så det så!!!
Summan av kardemumman är att det var fel av mig att kalla Latin kräk och Åsna i torsdags.... den största åsnan var den som drog i tyglarna = JAG!