Direktlänk till inlägg 17 april 2012
Jag har en brun häst. Han har varit min häst, vän och tävlingskompis under många år.
Vi har haft många roliga och trevliga stunder ihop men också många jobbiga perioder med svett och tårar.
Han var redan som unghäst en väldigt lugn och snäll liten hingst. Han blev så småningom valack och jag hade inga som helst problem att rida in honom.
Hösten år 2000 hände något som förändrade denna fina unghäst. Han fick en erlichias-infektion och sen dess har inget varit sig likt. Han blev slö och stel. Musklerna var ömma och emellanåt kändes han vinglig.
Vi har kämpat och försökt i många år att hitta lösningen på hans problem. Vissa saker har hjälp, andra har stjälpt!
Med åren har vi funnit små men viktiga detaljer som har fungerat. Mängden mat, motion, variationen av motion och utrustning. Ja till och med tränarna måste vara rätt för att det ska fungera.
Sista sommaren med Göran, eum... jag menar Latin, var sommaren år 2010. Det var den sommaren som vi äntligen nådde våra mål men samtidigt fick ett alldeles för tidigt avslut på våran tävlingskarriär.
Vi debuterade MSV dressyr, vann vår första körtävling och hade hittat formen som funkade.
Men så tog allt slut, Latins vardagliga knackighet övergick till hälta. Han hade överanstängt sina korta framben och fått kot och hovledsinflamationer i båda benen.
Veterinären vände ut och in på honom och hittade orsaken på röntgenplåten. Han hade skelettförändringar på halskotpelaren och i båda framkotorna. Veterinären trodde med all sannolikhet att detta kom från Erlichian.
Där tog vår saga slut.... MEN när jag nästan gett upp hoppet om min vän, vände det och han blev bättre i sina ben.
Efter många veterinärbesök var han så pass bra att han kunde fortsätta sitt liv som promenadhäst utan att ha för ont! Förra sommarens bete och vinterns lösdrift har gjort honom gott. Han har behållt hullet och de flesta musklerna. Visst kan han se lite stel ut men inte alls som han ibland gjorde när han stod på stall.
Min önskan är att jag skulle kunna rida kravlöst i skogen på ett skonsamt sätt så han håller sig mjuk utan att överanstränga sig. Men visst är det ganska naivt att tro att det skulle funka så lätt?!
Varför skulle han bära sig rätt och sväva fram i skogen nu när han är barfota och långhårig till skillnad från att ha varit i toppform? Han är ju fortfarande den där lata typen som inte gör något frivilligt.
Visst kan han ibland kännas pigg men det är oftast för att springa ifrån arbetet.
Jag drömmer om att kunna rida honom med lätta fina hjälper på ett mjukt sätt och han skulle svara direkt och med svävande gångarter ta sig fram i skogen likt en holländsk dressyrhingst.
Tro mig, jag kommer att få fortsätta att drömma!!
Han är inte lätt att rida, speciellt inte i rätt form.
Veterinären höll med till 100% att han inte får gå i "framstupa sidoläge" på bogarna utan måste bära upp sig bak och komma upp med manke och rygg.
OM Latin själv får välja så går han som en myrslog men näsan i backen och snubblar på minsta lilla barr.
Det är inte alls nyttigt!!
Mitt mål och för att komma närmare min dröm måste jag hitta ett sätt att rida honom på som inte kräver muskelstyrka eller skarpa hjälpmedel.
För ca ett år sen var jag och min gravidmage på kurs i Equibalance för Anneli.
Nu när jag har börjat rida lite mer på "riktigt" igen försöker jag hitta influenser från den träningen.
Förra ridpasset fokuserade jag på hans bakben men upptäckte en nakdel med att använda spöet.
Jag kan bara ta en sida i taget.
Idag bytte jag spöet mot sporrar. Ja, jag vet att det var lite aja baja på kursen men har jag dem behöver jag knappt använda skänklarna. De förfinar mina hjälper enormt!!
Jag valde att använda mina stjärnsporrar. Det låter kanske som värsta tortyrredskapet men de är faktiskt väldigt milda och i stället för en traditionell sporre som bara petar in i sidan så "kittlas" dessa bara när de rullar lite lätt i sidan.
Som ni kanske vet så har jag ca 100 olika bett och det är få som funkar i Latins mun. De som passar bäst är de tjockare ihåliga. Jag har i vår ridit på ett massivt mässingsbett, det bytte jag idag mot ett ihåligt, å titta jag fick genast resultat!!
Skumläppstift!!! Det kommer inte gratis på den här hästen!
Så jag skrittade och skrittade och skrittade med tempoväxlingar för att aktivera bakbenen.
Försökte få till "gummibands" känslan och efter halva ritten kändes Latin riktigt fin.
Tog lite höger galopp (som fick klart godkännt) medans vänster galopp likande mest en trebent träbock.
Visst lossnade även den lite men vi får jobba vidare med det nästa gång.
Sista traven i lätt sits genom skogen gick lysande! Han var så lätt och fin med en lång välvd hals utan att vara framtung. Fina Latin!!
När ska mitt huvud förstå att han inte kommer att gå perfekt bara för att han är pensionär?
Tekniskt sett borde han vara JOBBIGARE att rida rätt nu än tidigare... jag kan bara inte få in det i skallen!!!!!!!
Avslutar med en bild från förr.
Kanske hjälper den att hålla drömmen vid liv.