Direktlänk till inlägg 5 september 2009
I EN HEL TIMMA!
Varför då? Jo, så här är det....
Igår var det fredag och för övrigt min sista semester dag. Dessutom var det storm, man fick verkligen hålla i hatten. Jag tog chansen och tränade just denna stormiga förmiddag. (skrev ett inlägg här på bloggen om allt som hände igår, men innan jag var klar, tog jag en paus och åt middag. Fortsatte sen och när jag tryckte på "spara" så försvann allt *morr*)
Latin kändes jättefin. Lite lagom på tårna och mjuk i hela kroppen. Skrittade fram en stund och kunde även trava fram honom i lättridning.
När jag sen började själva träningen så la jag upp stigbyglarna framför sadeln. Vi fick fortsätta med det vi slutade med förra fredagen, skänkelvikningar. Snett igenom, den långa diagonalen går bra i både skritt och trav, men kort diagonal där man svänger upp på medellinjen går inte lika bra, inte ens i skritt. Vi hinner liksom inte bli klara förrän linjen är slut!
Efter ett par gånger gick det bättre och traven mellan skänkelvikningarna var finfin!
Vi la en volt och jösses va kantig den blev. Något är fel när man inte kan lägga en volt i trav när hästen är lösgjord och i balans steget innan man svänger. Vi började analysera vad som händer i skänkelvikningen.
Varför funkar en lång och inte en kort diagonal??
Vi kom fram till att jag föser honom åt sidan igen!! (Helena kom på mig i våras) och inte flyttar honom. Då kom jag på mitt problem i skogen häromdan när jag inte fick honom att ställa nacken till vänster och att det inte alls gick att rida öppna.
Jag fick rida öppna längst långsidan i vänster varv. Nä, det gick inte. Jag bromsade med innertygeln och innerskänkeln försökte få honom kvar på spåret. Så istället för en öppna blev det en skänkelvikning även där. Provad igen och fick inte bromsa på inner och skulle istället rida med ytterskänkel och reglera ställning och böjning med ytter men då kom istället baken innanför spåret och det började likna en sluta!!
Stackars Latin!!
Här försöker jag få honom snabb och lätt för hjälperna men jag kan inte skilja på ytter och inner själv!!
Inte konstigt att det hela tiden blir missförstånd och spänningar. Jag gör ju förmodligen precis likadant när jag rider på en volt för de korrekta hjälperna för att rida en öppna är samma som vid en vändning...
Ja, ju mer man tränar, ju fler fel hittar man.
Vi plockade isär alla mina hjälper, förstökte nollställa mig (vilket inte var det lättaste) och sen fick jag rida i galopp längst fyrkantspåret och lägga 4 volter per varv. Tänkta: vända med innertygel, inner sittben och ytter skänkel. Latin visade sitt missnöje genom att skutta och byta galopp. Ja, jag fick till och med lägga ner stigbyglarna för att inte riskera att kana av.
Efter ett par varv, när jag äntligen började slappna av lite i axlar och överkropp blev volterna bättre och bättre. De sista var riktigt fina. Vi fick byta varv lite då och då och la då in lite förvänd galopp. Den blev också bättre och starkare för varje volt.
När det gick som bäst, frustade Latin länga och väl, blåste ut alla gamla spänningar och var väl glad att matte ÄNTLIGEN börjar fatta hur man gör : )
En superbra träning som visserligen tar ner en på krypnivå igen, men om inte grunderna fungerar, hur ska man då kunna gå framåt?
Så idag skrittade jag först ut 20 minuter och sen satte jag mig på ridbanan med en fusklapp i fickan.
Började med halt - igångsättning. Det funkade bra.
Sen fortsatte vi svänga (låter ju självklart men inte när det gäller mig och min ryttardyslexi) Innertygel och ytterskänkel. Latin var med på noterna men han svarar med att flytta bakdelen mer än framdelen så vändningarna började likna bakdelsvändlingar. Jag fick föra fram ytterskänkeln mer då gick det bättre.
Sen vidare till skänkelvikningar. Jag var noga med att inte fösa och han skulle vänta på mina hjälper, inte bara skena över banan på tvären bara för att han vet vad han ska göra. Det var funkade bättre undan för höger skänkel (ja det är väl tack vare min vänster-tjocke-fot)
När det funkade, fast jag fick tänka så det nästan rök ur hjälmen, fortsatte jag med öppna, för att INTE få hjälp av staketet red jag längst medellinjen.
Hu, det var svårt, nu hade jag behövt Angelikas vakande ögon. Vi vinglade som två fulla tonårspojkar. Ett par steg då och då kändes ok.
Sen testade jag sluta längst långsidan och det är väl det enda som jag är bra på? Vet inte varför...
Det hade hunnit bli mörkt innan jag var klar och bara för att checka av Latin travade jag en långsida i varje varv och det var possitivt! Vilken trav han hade efter denna lååååååååååååånga uppvärmning : )
Tänk om man kunde göra som man ska istället för att hitta på egna hjälper för att man tror att det fungerar bättre?? Kanske är det därför det är så svårt att rida?
Bild från tävling i Jämjö förra året.