Direktlänk till inlägg 10 september 2009
Det blev inget tur med vagnen.
Ridbanan var upptagen (tror inte att Ulrica och Dansös hade uppskattat att få en skramlig vagn efter sig under träningen : ) och eftersom någon har ställt om den stora timern så det blir mörkt redan vid åtta, så hann/ville jag inte ge mig ut i skogen med vagnen.
Tyckte Latin såg lite vingbruten ut när jag hämtade honom från hagen. Å eftersom jag fortfarande hade känslan av att vara itusågad, hade jag extra stor förståelse för hur illa han kan känna sig ibland.
Som vanligt när Latin är lite extra knackig, tänker jag "Vad har jag nu gjort för fel?" "Red jag för hårt igår?" osv...
men min erfarenhet säger att för det mesta är det pga av hans galopperande djungelsjuka (Erlichias) som gör honom sån.
För att inte slita på någon av oss, lindade jag benen med varma, långa paddar under fleecelindorna och skrittade grisarundan. När jag kommit halvvägs, ja det hade hunnit gå en 30 minuter, insåg jag att jag nog måste trava lite, annars kommer det vara bläcksvart innan vi hittar hem.
Jag samlade ihop alla delar och började trava, red lätt.
Han var lite väl på och hävde sig mest framåt. Jag gjorde ett par övergångar sen gick han som en klocka.
Inga stela ben, ingen ojämnhet, bra bjudning, fart i bakbenen, rörlig rygg och öronen riktade framåt.
Skritten hade fått igång farbrorns stela leder och muskler : )
Skritten botade dock inte mina krämpor, det får bli ipren och sängen istället. Eller så väntar man ut eländet.. det varar oftast bara en dag, högst två och jag brukar inte märka av det nämnvärt.
Tröttheten vet jag inte hur man blir av med. Sova kanske?