Detta kommer att bli den jobbigaste veckan i mitt liv....
Tog med Latin upp på ridbanan.
Lät honom gå ett par varv i skritt.
Han rör sig stelt och utan energi.
Han är tjock i benen och ser helt livlös ut.
Han har gett upp.
Hans kropp har gett upp.
Smackade på honom och bad om trav. Han är precis lika halt i vänster varv som han var för tre veckor sen... I höger varv ser man inte ens att han lyfter hovarna från marken.
Många tårar har trillat idag....
Hur jag än försöker förbereda mig på vad veterinärens utlåtande bli på torsdag, så går det inte... Jag känner redan en enorm saknad, fast han fortfarande finns här hos mig
Förlåt, men det är tungt att andas....
Älskade Latinen!!!
Varför heter Bloggen "Latin, en så kallad dressyrhäst"?
Jo, för honom är det inte självklart att vara en dressyrhäst.
Han har inte haft kroppen för det, han har inga gångarter att skryta med.
Hur har han lyckats komma så långt som vi ändå har gjort?
Jo tack vare han är så snäll. Han är världens snällaste häst.
Nu, med facit i hand, förstår jag verkligen hur jobbigt dressyrarbetet har varit för honom.
Jag är evigt tacksam för de 14 åren jag fått tillbringa tillsammans med honom.
Han har lärt mig enormt mycket.....
Sanna
14 september 2010 00:04
Du skriver fint.
Och texten är berörande.
Jag känner mig så ledsen när jag läser det, för jag kan förstå hur jobbigt det är med en skadad häst. Jag hoppas att det blir bra tillslut! Kram.
http://www.bluegreen.bloggplatsen.se
Jannike
14 september 2010 03:12
Lider oerhört med dig och har följt er kamp i tystnad både här och på buke. Min stallägare åkte in till stenestad samma vecka som du gjorde första gången och era återbesök har följt varandra veckovis, denna häst är det helt kört för tyvärr och tycker att det är otroligt sorgligt att två så fina hästar haft sådan otur!
http://www.jannikejd.blogg.se
Tessan
14 september 2010 05:17
Natalja, du får inte ge upp!!! Latin har inte gjort det, det lovar jag dej..
Detta är den skada som är så svår att bearbeta för ena dagen bra och nästa dag jätte halt, Roxette är precis likadan! Men lovar att du inte ger upp fram tills torsdag iaf! Följer Roger med dej på Tosdag? Kram till er båda från oss som sitter i samma sist. Hur man än försöker att hjälpa dom så vill det sig inte, men än finns det hopp för er! Kramar i massor!
http://latin.bloggagratis.se
Emily
14 september 2010 08:18
Jag blir så ledsen när jag läser detta inlägget, jag hoppas verkligen att det ska bli bättre. Ni har ju kämpat, men du får inte ge upp som Tessan skrev, inte än.
Styrke kramar
http://emiiily.blogspot.com
Izza
14 september 2010 10:22
Kram!
Caroline
14 september 2010 12:03
Usch... det är egentligen det enda jag kan få ur mig, men förstår precis hur du känner dig. Om två veckor ska lilla Selma få somna in. Hon är kry fast åren till gången. Men man kan inte alltid se till människans bästa utan även tänka på sin bästa vän. Hur man känner för sin häst kommer inte ändras vare sig de är vid liv eller inte. Jag är glad över att få fortsätta mitt liv med vetskap om att jag gjort min bästa väns liv värdigt. Det tycker jag är stort. Vi är ändå lika hästarna och vi - för vi glömmer inte. KRAM PÅ DIG NATALJA
http://superselma.bloggsida.se
Ann-Sofie
14 september 2010 12:51
Åhh tårarna rinner på mig med nu... igår var det exakt 4år sen jag fick följa med dej ut och rida på Latin. Det var samma dag som jag tog bort min älskade ponny
http://heavenisaplacenearby.blogg.se
Therre
14 september 2010 19:48
Jag saknar, precis som övriga, ord...det känns meningslöst på något sätt, ord är ingen bra tröst, den bästa trösten är att få borra in huvudet i den där härliga hästhalsen och bara gråta. Tänker på er!
Många många kramar (och nu kommer tårarna också)
http://therre.bloggagratis.se
Ylle
14 september 2010 19:56
Det är aldrig lätt att ens vän är dålig, om man anar slutet är det förstås ännu värre, den sorgen går inte att bota. Jag sörjde min vackra snälla hästpojke i flera år innan han fick sluta sina dagar... Men jag skickar många många kramar till Dig och hoppas att det ändå inte är så illa som Du befarar...
http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se
Lisa o Mischa
14 september 2010 20:43
*styrkekramar*
Gunilla
14 september 2010 21:45
Usch,jag saknar ord Natalja,men jag håller alla tummar för er och hoppas att det trots allt finns hopp.Kram Gunilla
Maria
14 september 2010 22:29
Mina tårar rinner oxå. Fy vad jobbigt Nattis. Man önskar att ens djur kunde prata när det blir såhär, så han kunde berätta för dig hur han mår och känner.
Känner med dig och hoppas för er.
Kramar
http://hppt://miias-maria.blogspot.com
Jenny
15 september 2010 16:39
Usch så sorgligt..! Man vill inte att den dagen ska komma... =( Pussa Latin från mig! Jag har ju hängt på honom en gång för mååånga år sedan, det glömmer jag inte. Så snäll häst!!
Kramar Jenny